ett år

Så har dagen kommit, 18 okt. dagen då jag för ett år sedan vaknade som vanligt. men ngt stod inte rätt till. liksom under gårdagen småblödde jag och jag kände mig orolig och orkeslös. beslöt mig för att stanna hemma. orkade helt enkelt inte träffa någon och jag har ju inte dirket varit flitig med att ta ut sjukdagar under arbetslivet. Vid halv nio tiden ringer mobilen och jag känner i hela kroppen att ngt är fel när jag ser dolt nummer på telefonen. Det var ssk på min pappas boende som ringde och berättade att han min pappa inte längre fanns hos oss. Att han under morgonen hittats på toalettgolvet. Världen rasade samman för en stund. Borta?! Nej, jag skulle ju åka dit i eftermiddag! Ringer mina bröder och tar tag i det där telefonsamtalet till sjukhuset, tvingar mig till en tid i upplösningstillstånd. eftersom det inte var lämpligt å ta med Theo får bror köra in mig. Väl där får jag det konstaterat; missfall. Får med mig tabletter för att "fullborda" missafellet och åker hem igen. Två stora förluster på samma dag..... de där dagarna var spom ett vaccum, en bubbla. grät man inte för det ena så grät man för det andra. det blev allt viktigare för att ta vara på tiden med kalle och theo. jag saknar min pappa varje dag som går, jag var alltid pappas flicka. Jag gläds över den livsglädje han uppvisade sin sista tid även om det blev en kort tid. jag fick ett missfall och önskar att ingen här i världen skall behöva genomgå det men vet samtiodigt att det är ett ganska vanligt fenomen egentligen. men den gången var det helt enkelt inte dags för en liten till och nu stter jag ju ändå här med en liten liten kille till, alldeles underbar och nu har jag minsann två av de finaste pojkarna i världen. varför skriver jag detta? kanske ett behov av att delge och bara få skriva av mig om den där dagen för ett år sedan.