arbetsterapi och aktivitet!

Ofta får jag frågan vad jag jobbar med…. Hittade lite berättelser på nätet kring arbetsterapi som jag ville delge, kan verka klyschigt men asch vad spelar det för roll? Jag kanske får sätta igång o jobba lite med skapande trots allt, ser ju inte rikigt det som min grej.... Håll till godo

"Varje person har rätt till ett meningsfullt liv, vilket kan betyda olika saker för olika personer. Det kan innefatta olika delar av vardagen, såsom arbete, fungerande bostad samt meningsfull fritid. Arbetsterapeuten tränar patienten/klienten till att klara eget boende, att få en aktiv fritid, lek, skola och arbete. När det gäller boende och vardag handlar det först om att göra en bedömning av patientens behov och förmåga. Arbetsterapeuten gör ofta hembesök för att klarlägga förutsättningarna för dagliga aktiviteter. Ibland är det träning och ibland är det hjälpmedel som behövs. Ibland är det anpassning av hemmiljön som är nödvändig för att klara vardagslivet."

Lite historier om vad man kan hitt på, många tagna från somatiken vilket inte jag jobbar med men ändock

I mitt arbete på palliativ avdelning mötte jag en yngre kvinna med cancer. I första samtalet framkom att kvinnan ville leva och vara aktiv tills sjukdomen tog över helt och hållet. Vi pratade om vad kvinnan ville göra på arbetsterapin och jag visade våra aktiviteter. Hon bestämde sig för att väva. Men ingen ”vanlig” väv. Nej, jag vill ge en present till en god vän som arbetar på en tidning, sa kvinnan och jag tror inte att han uppskattar en randig duk. Vill du väva ett grytunderlägg med tidningspapper, frågade jag. Kvinna blev nyfiken och jag förklarade att man väver in hårt rullade tidningssidor i stället för tråd som inslag. Väven sattes upp och hon deltog i arbetet efter förmåga, ibland var hon trött och såg då på när jag arbetade. Men under dessa stunder när väven växte fram så talade hon om sitt liv, sin sjukdom och om sin död. Hon såg sitt liv i väven och medan hon letade tidningar som passade till mottagaren av grytunderlägget kom många tankar upp. Det var viktigt för kvinnan att knyta ihop saker och ting, se sammanhang, ja helt enkelt att sluta cirklarna. Tillsammans läste vi på tidningssidorna och kvinnan kopplade ihop olika berättelser med sig själv, sitt liv och sin framtid. Tiden gick och så småningom blev väven klar och monterades till ett väldigt fint grytunderlägg som lämnades till den gode vännen. Tiden rann ut för kvinnan och så småningom orkade hon inte göra aktivteter på arbetsterapin, då tog jag henne i rullstol och vi gick ut i naturen. Nu pratade hon alltmer om det som skulle komma, och när den sista dagen kom satt jag vid hennes sida en stund. Då, eftersom hon såg sig själv som lite synsk lovade hon att höra av sig, det ser jag fram emot.

För några år sedan hade jag en dam i övre 70årsåldern, metastaserad lungcancer med stor smärtproblematik och ville helst bara ligga. Hon intog mycket smärtstillande och även tabletter att sova på. Hur jag än försökte få henne att vara med i skapande grupperna så gick jag bet. Hon ville ej heller komma ut en sväng i rullstol. Som arbetsterapeut ger man inte upp utan småpratar kring allt möjligt och lägger fokus på helt andra saker än just vad man egentligen är ute efter. När vi sitter och pratar nämner hon att det är ju så populärt att måla på glas och flera av hennes barnbarn har provat på detta. Smid medan järnet är varmt, tänkte jag. Men ska inte du också prova på det? Jag har inget material sa hon och försökte avvärja sig. Det är inga bekymmer utan det fixar jag under dagen och återkommer till dig. Hon började mycket försiktigt och provade på barnmatsburkar för att känna på tekniken. Nästa dag ville hon måla en burk som hon kunde ha lingon i när hon kom hem. Sedan målade hon en ny burk varje dag. Det hela fortsatte och maken tog hit glasburkar och jag ordnade färg. Snart hade hon målat till alla hon kände. Hon satt uppe långt in på småtimmarna och målade, glömde tid och rum. Ja hon var helt uppslukad i aktiviteten. Hon glömde bort att ta både värk- och sömntabletter. Hon blev tyvärr snabbt mycket sämre och avled på avdelningen. Men innan dess hade hon sagt till doktorn att om inte arbetsterapeuten kommit hade hon varit död för länge sedan.

Patienten hade varit på Hospice ett par veckor och upplevdes butter och krävande. Det framkom att han tidigare i livet både vävt, målat och skulpterat och att detta känts meningsfullt men sedan några år var mannen dubbelamputerad i benen och hade endast stödfunktion i höger hand. Tillsammans inrättade vi en kreativ hörna på mannens rum som anpassades efter hans behov. Och så började han så smått att måla igen – med vänster hand. En koltrast på en bar kvist blev det första verket – den brukade väcka honom varje morgon, sa han, och då visste han att han hade fått ännu en dag till låns. Han gjorde även afrikanska djur i lera, till Afrika hade han ju aldrig fått möjlighet att resa. Att resultaten inte alltid blev som han hade tänkt sig gjorde honom till en början frustrerad men efter hand valde han att skratta åt det.

Mannen ville ha vernissage på rummet och väggarna dekorerades med nya alster samt tidigare verk som hustrun tagit med hemifrån. Patienter, personal, anhöriga och vänner välkomnades in på rummet under en helg. Mannen bjöd på cider och tilltugg och hade ordnat ett lotteri. Själv låg han i sängen och välkomnade besökarna och berättade om sitt liv utifrån de olika motiven som prydde väggarna.

Engagemanget i de skapande aktiviteterna gjorde att mannen höll sig aktiv och kunde känna välbefinnande även i det sista skedet av livet. Också hustrun blommade upp när hon såg hur väl maken mådde - och de fick möjlighet att återblicka på deras gemensamma liv via tavlorna. Vernissage-dagarna medförde att mannen var delaktig i ett värdefullt socialt sammanhang och det blev hans sätt att summera livet och ta farväl.

Mona har ADHD och har varit deprimerad under flera år. Hon bor tillsammans med sin tonårsson Pär som också har ADHD. Det är svårt att få bra kontakt med honom, han är tonåring och håller sig mycket för sig själv. De brukar äta middag tillsammans, men tyvärr blir det inte av särskilt ofta. Mona orkar inte sätta igång med handling och matlagning och det blir mest mackor och fil. Samtidigt är hon orolig för hans hälsa och tjatar på honom om att äta grönsaker.

När Mona träffade sin arbetsterapeut berättade hon om tjatet och bristen på ork när det gällde matlagning. De kom också fram till att Mona själv sällan åt lagad mat och att hon blev ännu mer orkeslös av det.

De började träffas varannan vecka och skrev middagsplanering och inköpslista utifrån vad Mona hade hemma i kylskåpet. Det visade sig snart att Mona egentligen tycker om matlagning och fantasin flödade och magarna kurrade varje gång. Till varje middag skrev de upp vilken grönsak som skulle serveras till maten.

När Mona hade planerat vad hon skulle laga och storhandlade så att hon hade ingredienserna hemma, blev det lättare för henne att komma igång med middagen. Pär var först lite misstänksam mot listan på kylskåpet, men gick ofta och tittade på planeringen. Han var glad att slippa mackor och när det fanns grönsaker åt han dem med god aptit.

Efter en tid föreslog arbetsterapeuten att Mona skulle skriva listorna själv. Pär som ibland haft åsikter om maträtterna fick nu vara med och planera. Varje vecka gör de en middagsplanering tillsammans.

Det är nu färre mackor och mer grönsaker i Monas hem. Dessutom har ett tillfälle för mor och son att sitta ner och umgås skapats.